1. Introduktion:

1.1. Inledande översikt

Valet av ramtyp är ett av de mest fundamentala besluten för en biodlare, med långtgående konsekvenser för både det dagliga arbetet och samhällenas välmående. Denna rapport syftar till att ge en uttömmande jämförelse av Hoffmanramar och det som i svensk biodling oftast refereras till som "standardramar". En korrekt förståelse av de tekniska och praktiska skillnaderna mellan dessa konstruktioner är avgörande för att optimera arbetsflödet och hanteringen av bisamhället. Analysen omfattar såväl konstruktion och material som operativa konsekvenser och branschtrender.

1.2. Nyanser av samma begrepp:

”Standardram” och dess dubbla betydelse.
Begreppet "standardram" kan i svensk biodling leda till en viss förvirring, eftersom det ofta används med dubbla betydelser. Å ena sidan refererar det till ramar vars dimensioner är standardiserade av nationella organisationer som Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR). Dessa standarder omfattar en mängd olika format, såsom Lågnormal, Langstroth, Dadant och Svea. Å andra sidan används termen i dagligt tal för att beskriva den traditionella ramtypen som använder avståndsstift eller hylsor för att bibehålla korrekt avstånd mellan ramarna i kupan. På den här sidan kommer vi att försöka omhänderta båda aspekterna men fokuserar primärt på den praktiska skillnaden mellan den självavståndshållande Hoffmanramen och den traditionella Avståndsstiftsramen, oavsett vilket standardiserat format de tillverkas i. En Hoffmanram kan således vara en Langstrothram, medan en traditionell ram med stift också kan vara en Langstrothram. Den avgörande skillnaden ligger i ramens konstruktion för avståndshållning och inte i dess dimensioner.

2. Teoretisk Grund: Bigången och dess betydelse för ramdesign

2.1. Langstroths Princip om Bigången

Alla moderna ramkonstruktioner bygger på en enda revolutionerande upptäckt av Lorenzo Langstroth år 1851: bigången (eng. "bee space"). Langstroth upptäckte att bin inte fyller igen ett specifikt utrymme med vax eller propolis, förutsatt att utrymmet varken är för stort eller för litet. Det idealiska avståndet ligger mellan 4.5 mm och 10 mm, med 8-9 mm som en allmänt accepterad norm. Denna bigång är det exakta utrymme som bin behöver för att röra sig fritt genom kupan.

Ramkonstruktionerna, både Hoffman- och avståndsstiftsramar, är tekniska lösningar som är specifikt utformade för att bibehålla denna bigång mellan ramarna i kupan. Hoffmanramen åstadkommer detta genom sin egen design, medan avståndsstiftsramen förlitar sig på externa, mekaniska stift. Enligt SBR-standarden i Sverige ska bigången över ramarna vara 8 mm. Denna grundläggande princip är kärnan i varför båda ramtyperna, trots sina skillnader, syftar till samma mål: att möjliggöra för biodlaren att flytta ramar utan att skada vaxkakorna eller störa bisamhällets naturliga ordning.

3. De två ramtyperna: 

3.1. Hoffmanramen - Den självavståndshållande designen

Hoffmanramen kännetecknas av sina bredare, avfasade sidolister, ofta beskrivna som "öron". När ramarna placeras intill varandra i kupan, skapar dessa utfasade sidolister automatiskt det korrekta avståndet till grannramen, vilket eliminerar behovet av separata avståndsstift. Denna design är därför självavståndshållande. Enligt standarder kan Hoffmanramar finnas i flera format, såsom Lågnormal, Farrar och Langstroth.
Hoffmanramar kan tillverkas av både trä och plast. Plastramar är i princip konstruerade som Hoffmanramar. Många Hoffmanramar säljs spikade och trådade, ofta med sex vertikala trådar. För bredare ramar som Langstroth och Dadant är horisontell trådning vanlig, då det ger bättre stabilitet och förhindrar att vaxmellanväggen böjer sig.

3.2. Avståndsstiftsramen - Den traditionella designen

Den traditionella avståndsstiftsramen, ofta kallad "stiftram", håller avståndet mellan ramarna med hjälp av små metall- eller plaststift som fästs i sidolisterna. SBR-standarden för stiftramars konstruktion är mycket specifik. För ramar lägre än 230 mm placeras ett stift på vardera sida, 20 mm från ramens underkant. För högre ramar, som Svea, Lågnormal eller Langstroth, placeras ytterligare ett stift 70 mm från överlistens undersida. Avståndet mellan stiften ska vara 6 mm.

Dessa ramar tillverkas vanligen av kvistfritt, fyrhyvlat virke och levereras med avståndshylsor och avståndshållare. Hylsorna kan vara tillverkade av mässing eller rostfritt stål. Denna design har länge varit djupt rotad i den svenska biodlingstraditionen, med många biodlare som har använt den i generationer.

4. Praktiska Konsekvenser:

4.1. Hantering

Hoffmanramens självavståndshållande design underlättar avsevärt hanteringen i kupan. När biodlaren ska lyfta en ram, är avståndet till grannramarna redan definierat av sidolisternas utformning. Det mest framträdande problemet med Hoffmanramar är dock att bin kan fylla mellanrummen med propolis, vilket "limmar ihop" ramarna. Detta kräver att biodlaren använder ett speciellt verktyg, som en kupkniv, för att lossa ramarna innan de kan lyftas. Lite paradoxalt är att propoliskitningen av vissa biodlare ses som en fördel, eftersom ramarna därmed sitter ordentligt på plats.
De traditionella avståndsstiftsramarna har å andra sidan en nackdel i hanteringen. De saknar den inneboende stabiliteten som Hoffmanramar har, och biodlaren måste vara mycket försiktig vid lyft. Om ramarna hanteras ovarsamt finns det en risk att stiften "river sönder kakorna i ytterkant".

4.2. Stabilitet och transport

Den största och mest avgörande skillnaden mellan de två ramtyperna ligger i stabiliteten, vilket har djupgående konsekvenser för biodlarens arbetsflöde. Hoffmanramens design och den efterföljande propoliseringen gör att ramarna sitter tätt packade och stabilt i kupan. En låda med Hoffmanramar kan därför enkelt ställas på gaveln under en inspektion, vilket är en stor fördel vid hantering av enskilda samhällen eller vid transport. Det är en vanlig rekommendation att lådor inte ska ställas på marken med ramarna nedåt. Denna manöver med en låda full av avståndsstiftsramar skulle däremot vara katastrofal. Bristen på inre stabilitet gör att en låda med stiftramar "rasar i stycken, klämmer bina, dödar drottningen" om den ställs på gaveln.
Denna fundamentala skillnad i stabilitet är en viktig förklaring till varför Hoffmanramar anses vara överlägsna för extensiv och storskalig honungsproduktion. Den minskade risken för skador vid transport och den förenklade hanteringen bidrar till en mer effektiv och tidsbesparande drift.

4.3. Fördelar och nackdelar:

5. Teknisk Genomgång: Mått, Material och SBR-standarder

5.1. Standardiserade Mått och Ramformat

Svenska biodlare har tillgång till en rad standardiserade ramformat, och en viktig poäng är att Hoffmanramar kan tillverkas i de flesta av dessa format. Valet av ramformat är ofta beroende av lokala traditioner och tillgången till utrustning.
En genomgång av SBR:s standarder visar att vissa tekniska krav är kopplade direkt till ramformatet. Bredare format som Langstroth och Dadant har till exempel fått tjockare virke i över- och underlisterna för att ge bättre stabilitet, vilket är en anpassning till internationella standarder. För att förhindra att vaxmellanväggar böjer sig i dessa bredare ramar, kräver SBR-standarden dessutom horisontell trådning. För smalare format, som Lågnormal, är vertikal trådning däremot standard.
Tabellen nedan visar standardmått för ramar och vaxmellanväggar i några av de mest använda formaten i Sverige, inklusive de specifika måtten för Hoffmann-varianterna.

 5.2. Material och konstruktion

Materialval för ramar är en annan viktig aspekt av ramkonstruktionen. De flesta ramar är traditionellt tillverkade av trä, ofta kvistfritt, fyrhyvlat virke. Plastramar har dock blivit ett populärt alternativ, ofta konstruerade med en Hoffman-liknande design. För trådning av vaxmellanväggar används vanligen rostfri ståltråd.

5.3. Mått på ramar

6. Sammanfattning

6.1. Sammanfattning av de viktigaste skillnaderna

De mest betydelsefulla skillnaderna mellan Hoffmanramar och traditionella avståndsstiftsramar kan sammanfattas i ett nyckelord: stabilitet. Hoffmanramens självavståndshållande design, i kombination med binas benägenhet att propolisera, skapar en robust och stabil enhet i kupan. Detta står i skarp kontrast till de mer instabila avståndsstiftsramarna, som lätt kan skadas vid felaktig hantering eller transport. Den ökade stabiliteten med Hoffmanramar kan således underlätta om man flyttar kupor ofta under säsongen. Det är även så att avståndsstiften kräver visst underrhåll då de med tiden kommer böjas i hanteringen (slungningen och när de lyfts upp och ner i kupan).

6.2. Rekommendationer

Valet av ramtyp bör baseras på biodlarens arbetssätt.

För den storskaliga producenten: Rekommendationen är att välja Hoffmanramar. Den ökade stabiliteten och den strömlinjeformade hanteringen, särskilt i kombination med breda format som Langstroth, minskar tidsåtgången och risken för skador, vilket är avgörande för en biodling där kupor flyttas ofta.

För hobbybiodlaren: Traditionella avståndsstiftsramar kan fortfarande vara ett gångbart alternativ, särskilt vid nischade aktiviteter som drottningodling där enklare tillgång till enskilda ramar kan uppskattas. Det är dock viktigt att vara medveten om de praktiska nackdelarna med instabilitet och risk för skador.

6.3. Ett försök att titta i spåkulan

Utifrån en analys av branschutvecklingen verkar det som om Hoffmanramen och Langstrothformatet representerar en framtidstrend i svensk biodling. Denna utveckling drivs av ett ökat fokus på effektivisering, standardisering och en anpassning till internationell praxis.  Allt fler biodlare, både nya och erfarna, övergår successivt till Hoffmanramar, vilket understryker deras praktiska fördelar för moderna biodlingsmetoder.